Hon bär sin krona av synd och nålar med ett leende som inte längre tillhör de levande. En gång en symbol för tro, nu en påminnelse om hur lidande kan bli till vördnad. Blodet som rinner över hennes ansikte är inte längre hennes eget — det är världen som blöder genom henne. Den Krönta Smärtan är en hyllning till den tystnad som följer efter offret, när allt som återstår är ett fruset eko av förlåtelse och fördärv.
